jessiesjourney.blogg.se

Ända sedan jag gick på dagis har min största skräck och fobi varit spyr. När jag var liten hade ångest inför skolresor för jag visste att vi skulle åka buss eller tåg dit. Och buss = åksjuka barn. Min stora fasa i livet. Innan jag flyttade till Spanien för att jobba som au pair var det bara en liten ynka detalj som oroade mig när det gällde barnpassningen. Ni förstår nog vad jag menar. 

 

 

Idag skedde det ofattbara. 

 

 

Lillkillen mådde inte bra efter hans simträning. Jag såg det på hans uttryck. Sen säger han det ungar inte får säga, och jag blir livrädd. Tur lillsyrran var med. Hon var så lugn. Men det var inte den stackars au pairen (eller borde jag säga stackars ungen som inte mår bra?) Det blev en lång väg hem. Tog 40 minuter att ens komma till bilen (ska ta 10 minuter). Bilresan var den längsta jag någonsin kört. Älskade ungen gjorde dock aldrig det ofattbara. Nu sover han. Och jag dricker varm choklad och känner mig stolt över att jag inte bröt samman, utan faktiskt hanterade situationen mycket bra. Hade det varit 10 år sedan hade jag förmodligen sprungit iväg och gömt mig fullkomligt skräckslagen. Så, bra Jessie. 

 

 

Gonatt